2006-09-14 - 8:55 p.m.
Ur djupet av mitt hjärta avskyr jag den här kursen. Jag har absolut ingen ork kvar till någonting. Hjärnan har stängt av (det är väl någon form av försvarsmekanism). Efter i morgon är det bara två veckor kvar och allt jag kan fokusera på är att jag måste orka stå upp de här sista veckorna.
Att ta duggor och tentor på kursen finns inte ens i min målbild. Att läsa på kvällarna är inte att tänka på. Mina kursare är adrenalinstinna och läser till två på nätterna. Jag beundrar dem för deras go och kraft. Själv tror jag att förra jobbet tog alla mina extraresurser. Att stångas med en psykopat tär. Det finns inga extra krafter att klämma fram längre. Jag konstaterar det utan sorg. Motivationen att bita ihop och ta i finns inte heller. Konstaterar också det utan sorg i hjärtat. Jag tar en sak i taget, i min egen takt. Det fungerar ypperligt.
Även om jag är trött, trött, trött så mår jag själsligen bra. Mardrömmarna över dissektionerna är borta, jag sover gott. Jag blir ompysslad och dränkt i ömhet av Mr H. Det är små och stora kärleksförklaringar om vartannat När jag kom hem från hundkursen i kväll hade han tappat upp ett varmt skumbad till mig. I eftermiddags fick jag en tröstepresent, en ny digitalkamera. Jag lyckades ju göra mig av med min i London. Den här är så liten och nätt. Jag misstänker att han nog kommer att vilja låna den själv när han inte orkar släpa med sitt eget åbäke med miljoner tillbehör.....
Jo, trots den förhatliga kursen, trots att febern håller i sig och luftrören börjat rossla misstänkt känns livet ändå ganska bra när man har någon att dela det med.
