2006-09-19 - 4:49 p.m.
Preparatförhöret gick vägen.
Duggan känner jag mig mer tveksam till.
I går orkade jag inte ens öppna böckerna.
Borde väl ha tvingat mig själv, men gjorde det inte. Om det var ålder och vishet eller latheten som talade får någon annan bedöma.
Nu är det bara en och en halv vecka kvar av kursen, men nog är jag sliten. Ändå har jag inte öst på allt jag kan, vilket de flesta i klassen har. De är duktiga.
En kursare, AE, påminde oss om hur vi under T1 brukade vända oss om från vår anslagstavla och titta på "de stora T5:ornas" anslagstavla där någon dagligen bockade av genomförda moment på schemat och räknade ner till slutet. Med fasa och en viss spänning såg man fram emot T5. Och nu sitter vi här. Mitt i sörjan. Eller snarare mot slutet av sörjan och det känns som om vi faktiskt kommer ut levande på andra sidan. Härifrån lär det bara vara utförsbacke.
Den här förbaskade kursen för i alla fall ett gott med sig och det är att vi faktiskt kommer närmare varandra och blir mer samspelta. Det är en skön känsla att människor som inte känner varandra speciellt väl ändå hjälps åt med öppet sinne och glädje. Efter preparatförhöret bjöd som vanligt T4:orna på fika (längesedan jag såg ett sådant fint fikabord) och vi fick sitta och tjattra om allt och inget. Otroligt skönt!
Nästa lördag är det tenta, direkt följt av BMC-muck fest. Då är det slut på vankandet i långa, trista BMC-korridorer.
Rudbecklaboratoriet och patologi blir nästa anhalt. Det är en kurs jag ser fram emot. Den har rykte om sig att vara ganska så tuff den med, speciellt mikroskoperingen. Men,jag har ändå sett fram emot patologin ganska länge redan och är bara glad att den kommer nu. Hoppas bara att mina förväntningar inte varit för stora.
