2006-09-26 - 6:46 p.m.
För första gången i mitt liv känner jag att jag inte räcker till i skolan.
Alltid tidigare när jag inte gått upp på en tenta har det varit för att jag har bestämt det. Jag har prioriterat någonting annat.
Den här gången får jag inte, eftersom jag inte tagit alla duggor. Jag har inte ens försökt ta alla duggor. Har varit för trött.
Det vi gör är inte svårt. Det är bara mycket.
Det kändes som ett misslyckande.Jag vet att jag kan. Jag orkar bara inte. För ovanlighetens skull var det min lilla mamma som fick mig att känna att det inte gör någonting att jag inte orkar. Hon påminde om Luther som glatt parkerat sig på släktens alla axlar, så också mina. Hon påminde mig om vad jag lyckats med de senaste 2,5 åren. Man får vara trött. Man får låta bli.
Jag lägger av några dagar och återkommer förhoppningsvis med förnyad kraft till patologin efter helgen...
Förutsatt att obduktionen idag inte ger mardrömmar. Fast det tror jag inte. Efter att ha dissekerat i fyra veckor känns en obduktion som någonting viktigt och "osjukt". Lokalerna är bättre. Kropparna är "färska". Inte konstiga, gråbruna, hårda och stela av formalin. Framförallt är patologen den raraste människa man kan tänka sig. Inte alls den kuf jag hade tänkt mig att han skulle vara. Han verkar vara mjuk, eftertänksam, kunnig och lyckas göra obduktionerna intressanta, värdiga och respektfulla för både livet och döden.
Fast nog kommer handen att darra betänkligt när jag för första gången ska genomföra obduktioner tillsammans med min grupp om några veckor.
