2006-09-28 - 12:59 p.m.
Fylld av onda aningar gick jag på morgonen och skrev en av duggorna jag missat. Vi studenter som skrev var en sorglig syn. Det var jag, som läste igenom papprena en gång i går (mer orkade jag inte) och kunde området sämre än förra gången, och kursare C som enligt egen utsaga inte var bakfull utan full. Han hade lockats ut av sina kompisar i går och festat så länge att han inte vågade gå och lägga sig utav rädsla för att försova sig. Innan duggan började försvann han en stund, för att dricka vatten. Själv tror jag att han kräktes. Han såg inte pigg ut.
Hrm, det är ju ingen vidare bra bild jag ger av min kursare. Bäst att åtgärda det. C är en jättegullig kille. Verkar stabil, snäll och omtänksam och jag har en känsla av att de yngre tjejerna i klassen har ett gott öga till honom. Hade jag varit 20 år yngre så hade jag nog själv tittat på honom med tindrande ögon.
Nåväl, duggan rättades på plats och jag blev med nöd och näppe godkänd. Fast, jag känner inte lättnad över det. Snarare ett "det där förtjänade inte jag, mitt lata skrälle".
På vägen hem slank jag in på lilla biblioteket i mitt kvarter. Bibliotekarierna hade det lugnt så när jag kom med mina frågor blev de eld och lågor och letade, letade, letade. Maken till god service har jag nog aldrig upplevt. Jag tillbringade gott och väl 45 minuter med att prata strunt (scrapbooking och stämpling) med dessa okända människor.
Väl hemkommen hittade jag ett underbart grodkort, som gjorde världen lite ljusare, i brevlådan från Siv. Och ett gäng Paulisar från Hexi. Och världen ljusnade lite mer. Tack, ni är jättegulliga!
Apropå grodor så hittade vi en sådan, eller snarare en liten padda, på morgonpromenaden Lilla Besten och jag. Antagligen lämnade jag hjärnan i sängen när vi gick ut för jag tänkte: "En padda! Kul! Den kan Besten få nosa på." och såg för mitt inre hur hon sniffade på paddan. Vad var det jag glömde i det läget? Jo, att jag har en jakthund. Besten sprang fram, paddan hoppade och plötsligt hade Besten tänderna runt paddkroppen. Det blev ett gott test av att Besten förstår ordet nej. Så fort hon hörde ordet släppte hon paddan och släntrade iväg med oskyldig uppsyn som om hon inte ens sett den hoppande saken vid sidan om stigen. Eller var det kanske inte ordet nej som fick henne att släppa utan ångesten i mattes röst? Jag tittade till paddan som fått sig ett jack i ryggen, men i övrigt faktiskt verkade ok. Jag hoppas verkligen att den är det, för nu går jag runt och känner mig som en usel människa. En paddmördare!
Hur kan man vara så korkad att man glömmer att man har en jakthund som triggar på allt som rör sig?
