2006-10-15 - 7:41 p.m.
Jag försöker komma i fas.
Det går så där.
Eller snarare inte alls.
Bestämde mig för att strunta i alltihop.
Packade in Lilla Besten (som fortfarande är fullkomligt odräglig och ska ha uppmärksamhet precis hela tiden) i bilen och drog till farmor.
Själviskt hoppas jag att hon finns länge till hos oss.
Men hon är 94 år och jag ser tecken på att hon tacklar av.
Starroperationen gjorde inte mycket för hennes syn.
Stroken i januari gjorde att hon ibland har svårt att hitta orden.
Ändå tycker jag att hon är en fantastiskt pigg 94-åring.
Och så rar. Hon har alltid varit som en liten sagofé, min lilla farmor.
Hundar är hon lite rädd för.
Lilla Besten ger hon därför leverpastej.
För att ställa sig in.
Det är för gulligt.
Idag var det första farmor sa när vi kom in genom dörren att: "Först får hon äta lite mat och sedan får hon lite gott". Med gott menade hon leverpastej.
.
