2006-10-17 - 8:26 p.m.
Egentligen borde jag vara alldeles sjusärdeles förbannad och dessutom jättetrött.
Förbannad borde jag vara för att kursansvarig för förra kursen skickar oförskämda mail till mig och behandlar elever olika.
Trött borde jag vara efter ett nattpass på Kvinnoboendet.
Istället är jag piggare än på länge.
Det är verkligen inte logiskt.
Hoppas bara att det håller i sig.
Orkar inte bry mig över mailet utan konstaterar i mitt stilla sinne att jag inser varför kursansvarig inte arbetar som läkare och träffar levande patienter utan står i en källare på BMC och dissekerar muskelpreparat.
På kvinnoboendet var det så roligt att vara. En av favoritkollegorna jobbade med mig och jag kände att jag hjälpte kvinnorna som var där bara genom att sitta och småprata med dem om ditten och datten.
Efter en snabb vända hemåt och en tur med Besten blev det mikrodemonstration i skolan och så hem för att träffa Ullis som kom på besök. Hon ger mig massor av energi. Det är underligt. Det kan gå månader mellan tillfällena när vi hörs, men när vi väl gör det så känns allt som vanligt. Vi tog Lilla Besten på en rejäl promenad och lät munnen gå. Precis som i gamla tider när vi åkte ut till Tyresö och red på söndagförmiddagarna.
Då drömde vi om att ta över stallet. Vi skulle renovera, marknadsföra, starta kafé, utöka verksamheten. Fler hästar och kanske några kanoter. Miniridskola. Ordna konferensdagar över en dag. Läget är perfekt. Stället är vanskött. Vi såg möjligheter. Vi var så sugna. Tror att det hade fungerat jättebra.
Yrkesmässigt hade vi tagit med oss olika bitar som alla är bra i en verksamhet. Båda är vi drivande (ja, jag har väl tappat det, men.... jag var), ärliga, rättframma. Rakt på sak. Inget trams. Jo, vi hade jobbat järnet, haft jättekul och jag tror nog att vi hade lyckats.
Varför det inte blev någonting? Hrm, har med min gamla arbetsgivare att göra ... redan då hade jag börjat tvivla, börjat tappa gnistan.
Nåja, jag hamnade i Uppsala med Mr H och det är ändå snäppet bättre att älska och bli älskad tillbaka än att starta en verksamhet om än med en av de bästa vännerna. Men, en dag kanske chansen kommer tillbaka för Ullis och mig....
