2006-10-27 - 8:45 a.m.
Idag har jag varit besvärlig igen och uttryckt min åsikt.
Under några terminer går en kurs "som en strimma" genom terminerna. Kursen heter Patient-Läkarrelation. Låter ju som en viktig kurs, eller hur?
I mitt tycke är kursen med den utformning den har mest rappakalja.
Jag är verkligen intresserad av ämnet. Det känns centralt i mitt kommande yrke.
Tyvärr känns det som om man inte gör det bästa av ämnet. Som om allt bara är slöseri med min tid.
Det som gäller just nu i kursen är att åka ut till obygden och spela in ett samtal med en patient på video. Meningen är att vi ska titta på varandras inspelningar och kritisera. Vad är nyttan när kritiken varken kommer eller är konstruktiv?
Kursen är så dålig att trots att den är obligatorisk så "blir folk sjuka" och kan inte komma. De ids inte kasta bort sin tid helt enkelt.
Idag fick jag chansen att protestera när vår handledare sa att ni vill väl alla göra era inspelningar. "Näe, verkligen inte sa jag. Slipper jag så låter jag hellre bli." Jag förklarade vad som skulle vara värdefullt att få göra istället. Jag vill diskutera olika "svåra" situationer och höra vad andra har för tankar kring dem, hur de skulle hantera det. Jag vill sitta med vid samtal mellan en erfaren läkare och patienter och lära mig.
För femton år sedan hade min stora skräck varit att bli filmad av en videokamera och sedan få det analyserat av mina kursare. För många av mina kursare är det fortfarande en stor skräck att utsättas för det. Men det är det inte för mig, inte längre. Med projektledarkurser och presentationsteknikkurser i bagaget är det inte längre otäckt. Jag har sett mig själv på video och vant mig vid mitt fula utseende och min hemska röst. Jag kvider inte längre vid blotta tanken. Jag är jag. Så är det bara. Tag mig som jag är. Jag är långt ifrån perfekt, jag är för sjutton inte ens bra på att hålla presentationer. Men att åka ut till obygden (läs: Gimo) där målet är att hålla igång ett samtal med en patient i 10 minuter är inte vad jag behöver öva på.
Turligt nog är vår handledare inte en kvinna med prestige. Hon lyssnar och ändrar. (En kollega är patient till henne och supernöjd med henne som doktor. Och jag tycker mig se precis vad som gör henne till en bra doktor. Så´n vill jag också bli.) Följden av min lilla protest blev att handledaren frågade vilka som ville spela in en video. En anmälde sig direkt, sedan tre till, med lite tvekan och orden: "Ja, jag kan väl....".
Halva gruppen ville, halva inte. Den tid vi nu får över, istället för att titta på våra inspelningar, kommer vi att ägna åt diskussioner. För mig känns det som en jättebra lösning. Jag hoppas det gör det för de andra också. Om inte så hade de ju chans att protestera. Vi diskuterade en del i dag och jag inbillar mig att gruppen tyckte det var roligt. För ovanlighetens skull var det många som faktiskt deltog i samtalet. I vanliga fall brukar det mest vara pinsam tystnad.
