2006-11-20 - 4:22 p.m.
Så är vi hemma. Väl hemkommen hittade jag ett mail i mailboxen om att jag fixat patologiduggan och skrapat ihop lite extrapoäng. Det känns skönt.
Vid nio-snåret i morse lämnade vi ville huset och den rara, lilla bakgården.
Inte katten är man sugen på att åka hem när semestern varit så skön. Vi har haft det så bra, så bra. Sett mycket vackert och intressant, haft trevligt sällskap och ätit och druckit gott. Och inte minst viktigt. Vi har fått vila, såsa runt. Inte behövt bry oss alls om jobb och skola. Helt släppt tankar på alla måsten. Och vi har fått massor av nya intryck, insupit lite inspiration till livet.
Vi startade frampå förmiddagen mot Heathrow. Resan gick bra. Vi gjorde två stopp på vägen, båda i Reading. Det första för att köpa plast och kartong så Mr H kunde paketera sina bilsäten och andra pryttlar inför flygresan. 
Det andra på ett köpcentrum där vi kunde spendera våra sista slantar och luncha på fish & chips (ingen englandsresa utan fish & chips). Till Mr H:s stora förvåning handlade jag. Jag är ingen mästershoppare och när Mr H låtsas vara jag i en affär går han runt och säger: "Det duger åt mig, jag behöver ingen ny" och "Det är onödigt". Men, fyra år med honom har påverkat mig. När vi kom in i pappershandeln och jag såg alla scrapbooksaker blev jag vild och plockade på mig allt jag såg. Det kan vara bra att ha framöver....
På flygplatsen lämnade vi ifrån oss den lilla bilen vi hyrt. Den har fungerat jättebra och peppar, peppar har inga missöden hänt. Andra kvällen när vi var ute och körde hade en stor trädgren (närmast stamliknande) blåst ner på vägen och med mötande bilar och bil bakom fanns det ingenstans att ta vägen. Det var bara att blunda, köra på och hoppas på att bilen och vi skulle hålla. Det gjorde vi, både bilen och vi.
Jag hyste en viss oro innan incheckningen att de inte skulle acceptera alla våra paket med bilsäten och styrstänger och pedaler och allt vi hade med oss. Så Mr H fick sköta incheckningen medan jag bet mig i tungan för att inte skrika rätt ut när de berättade vad våra 26 kilo i övervikt skulle kosta. Jag kan säga att jag blev lätt förvånad och mycket lättad tjejen viftade igenom oss utan att ens kommentera pryttlarna och tyngden.....
Kommenterade gjorde busschauffören på Arland. Va f-n, sa han, har ni bilstolar med er? Jo, det kunde vi ju inte neka till.
